Det finns få saker som slår känslan av att åka skidor en solig vårdag i Härjedalsfjällen. När snön glittrar som kristall under skidorna och luften är så klar att varje andetag känns som en påminnelse om att man lever, då blir fjället något mer än bara en plats – det blir ett tillstånd. Här, bland mjuka fjällryggar, vida vyer och tysta skogsbryn, får man uppleva skidåkningens allra mest njutbara sida. Det är inte längre kampen mot kylan eller jakten på branta fallhöjder. Det är något lugnare, mer stillsamt – och samtidigt fullt av liv.
Dagen börjar ofta med en långsam morgon. Det finns ingen brådska. Solen har redan börjat värma upp fjällsluttningarna, och snön, som var hård och krispig vid gryningen, börjar mjukna precis lagom till att man står där med skidorna på. Det är den där perfekta vårsnön – fast nog för att bära, men tillräckligt mjuk för att svara i varje sväng. Under skidorna låter det som ett stilla frasande, som om man skär igenom ett tunt lager socker.
Man åker inte för att träna. Man åker för att det är skönt. För att det är vackert. För att kroppen mår bra i rörelsen och sinnet stillnar mellan svängarna. Härjedalsfjällen är inte dramatiska som Alperna, men det är just det som gör dem så älskvärda. De bjuder på öppna ytor, långa pister och natur som aldrig bråkar med dig. Skidåkningen blir meditativ. Det finns plats att hitta sin egen linje, sitt eget tempo, sin egen dag.
Liftarna går långsamt och folk är färre än mitt i vintern. Det pratas i kön, nickas igenkännande och skrattas åt vantar som tappats i backen. Solglasögon byter plats med goggles. Ansikten får färg. Folk sitter ner utanför värmestugor med termosar och våfflor, jackor uppknäppta, hjälmar avtagna, mössor på sned. Det är som om hela fjället går ner i varv, utan att tappa glädjen. Allt blir mjukare, snällare, varmare.
Att glida nerför en lång, soldränkt pist med fjälltoppar i horisonten och vinden lätt i ansiktet är att komma så nära en sorts enkel lycka som möjligt. Inte för att det är spektakulärt, utan för att det är självklart. Vårdagarna i Härjedalen är ofta ljusa och långa. Skidåkningen får sällskap av fågelkvitter och droppande tak. Snön smälter sakta från träden. Man hör porlande vatten under snötäcket. Vårens första spår letar sig fram genom landskapet samtidigt som vintern ännu håller greppet om höjderna.
När eftermiddagen kommer, blir snön tyngre. Svängarna långsammare. Men det gör inget. Det finns ingen anledning att jaga fler åk. Kanske sätter man sig på en fjällsida med utsikt över dalen. Kanske tar man en sväng förbi skidshopen och byter några ord med personalen. Kanske låter man bara solen värma ansiktet en stund till. Det finns en känsla av avslut i luften – som om säsongen sakta rundas av, men med värdighet. Allt är precis som det ska vara.
Och det är kanske just det som är så speciellt med skidåkningen en vårdag i Härjedalsfjällen. Att den får vara enkel. Att man får vara i den utan att behöva något mer. Inga rekord, inga krav. Bara fjäll, snö, sol – och du.
